Hej världen

Det var ett år sen nu och det blir bara värre. (eller kanske inte värre så, men på ett sätt som du förstår) Din begravning som varade, helt osannolikt jag grät, högt och i mängder. Ville inte att det skulle vara sant. Du var min bästa vän. Ingen kan någonsin bli min bästa vän. Det är bara du, det var bara du. Vacker musik. Som ekade i kyrkan och du låg där framme. Jag hade skrivit ett brev i efterhand jag skulle berätta för dig, hur det var men när jag kom fram, det gick inte jag grät så mycket. Jag kunde inte läsa det högt för dig, men jag hoppas verkligen att du såg när jag skrev det. Den dagen under din begravning då jag försiktigt tog med mina fingertoppar på kistan och lade min ros på.Kunde knappt stå på mina egna ben så mycket grät jag. Helt förvirrad, helt ledsen, helt förstörd varför just du?Att du låg däri var ofattbart för mig. Du ska ju inte vara där Morfar.Det var bara den där dumma grejen som skedde som dom klarade ifrån början, men sen brast det för i helvete igen. De förstörde livet och dock mitt. Jag är ju ändå glad och lycklig men ändå inte, för tanken finns där om dig hela tiden i mitt huvud. Jag vill att vi ska sitta där igen, som vi var under alla dessa år under dessa sköna sommar dar, jul dar, träff dagar osv. prata om allt och ingenting. Men du finns inte, och jag lider. Jag vill göra dig stolt. För jag vet att du ser mig. Det var ju dig jag kunde prata med, gå till få hjälp utav när det var saker och ting som hände.
Jag saknar dig, jag älskar dig. Fan, varför skall det vara så svårt och jobbigt och hårt för? Varför inte bara komma tillbaka!